Omtumlande...

Igår ställde min man, valpen och jag
 näsan mot en crossbana 2 timmar bort.

För att se vår minsta son (21 år, inte så liten) tävla.

Han höll på att skrämma livet ur både min man och mig.

Hjärtat stannade.

Han gjorde en luftfärd utöver det vanlig.

Kan man lugnt säga.

Usch och fy...

Skrämmas på det viset.

Det blev en chock som satt i länge, vilja lova.

Tack och lov klarade han sig ok.

Synd att mina barn inte har samma hobby
som jag, lite stillsammare.

Dom är i farten alla tre.

Har försökt att styra in dom på lite lugnare aktiviteter

som tex. frimärksamling eller knyppling.

Men utan framgång.

Det är inte av intresse.

Tacka vet jag mina pärlor.

Där går det lugnt till.

Änglar finns, jag lovar / Gunilla